Brukets expansion

Ett rejält slag för brukets tillverkning var att gamla bruksbyggnaden brann ner 1829. Två kvinnor som hade gått ut för att hämta vatten vid fyratiden på morgonen såg eldslågor från husets vind. Inga släckningsförsök visade sig vara nog. Hela huset brann ned men ingen skadades.

Bruket reste sig igen från förödelsen. Ett nytt pappersbruk följdes av nya arbetarbostäder och en viss modernisering av det snart femtioåriga bruket.

Nya sedlar i bruk

Den stora förvandlingen i tillverkningen skedde på 1830-talet. Dels berodde det på tvivel kring de svenska sedlarnas säkerhet, dels på att landets privatbanker fick sedelutgivningsrätt 1831. Tanken med att sprida sedelutgivningen var att frigöra svensk handel från allt för hämmande statlig inverkan, vilket låg i linje med samtidens önskan att förändra det urgamla och stelbenta ståndssamhället. Det var som flest 26 banker som gav ut sedlar.

Sedlarnas säkerhet var enkel att identifiera: de var lätta att kopiera. Vissa utländska banker hade såväl tunnare och bättre, som färgat papper. Och mer komplicerade tryck. Svårigheten bestod i att skapa något liknande. Arbetschefen Jonas Bagge och professorn i kemisk teknologi Joakim Åkerman tog sig an att tillverka en ny sorts papper med tre lager, där det mellersta lagret var färgat.

Processen var komplicerad och tidskrävande, men resultatet blev till sist bra. Varje valör fick sin enskilda färg, vilket ökade säkerheten. Dessutom beslutade Riksbanksstyrelsen att en eller flera av bankens tjänstemän skulle vara närvarande vid tillverkningen för att ge full säkerhet. Sedlarna kom i bruk 1836. Sedlarnas färger gav dem olika smeknamn, som kanariefågeln till exempel.

Lönsamheten i fråga

Den nya tidens sedlar krävde mer vatten, vilket gjorde att vattentillförseln förbättrades med nya rännor och vattencisterner. Det verkade som den nya tidens pappersbruk höll på att blomstra. Men små orosmoln fanns på horisonten: bruket gick fortfarande med förlust och frihandelns förespråkare ville se en privatisering av bruket.

Argumenten för en privatisering var att andra länders riksbanker sällan hade eget bruk och att privata bruk kunde göra minst lika bra papper för en långt mindre summa. Argumenten mot en privatisering var att bruket knappast kunde säljas med vinst, att säkerheten gick förlorad samt att brukets övriga papperstillverkning för staten då skulle utebli. Eftersom Riksbankens styrelse var stark, och för att en av ivrarna för privatisering var den tidigare avskedade förvaltaren av Tumba pappersbruk Per Ambjörn Sparre, kvarstod bruket i statlig ägo.

På rätt spår

De moderna tiderna drog in 1860 då Tumba fick en järnvägsstation på linjen Stockholm-Södertälje. Året därpå installerade bruket ett eget gasverk för att dra in gasljus i brukslokalerna. Bättre ljus var nödvändigt, eftersom man hade märkt att fler pappersark makulerades efter kvällsarbete eller arbete under de mörka vintermånaderna. Och så fick arbetarna tio timmars arbetsdag år 1872.

År 1897 beslutade riksdagen att Riksbanken skulle ha monopol på sedelutgivningen. Privatbankernas sedelutgivning tog slut 1904, i början av demokratins och revolutionernas tid.