Den första tiden
Det blev dock uppenbart att de svenska pappersmästarna kunde göra dugligt papper för böcker, men inte för sedlar. Riksbankens styrelse tog därför beslut att försöka locka någon holländsk pappersmästare att flytta till Tumba, vilket var lättare beslutat än effektuerat. De holländska myndigheterna ville under inga omständigheter att kunskapen om papperstillverkning skulle komma utlandet till godo. Till slut, efter förhandlingar genom diskreta agenter, kunde två bröder övertalas att flytta: Jan och Erasmus Mulder.
Dessvärre kom Jan Mulder att tala litet för öppet om sina flyttplaner, vilket gjorde att han blev fängslad. Efter en kort period i fängelse avled han. Kvar fanns Erasmus Mulder med fru och de kunde på hemliga vägar föras till Sverige. En tredje broder, Caspar Mulder, tog sig några år senare till Sverige för att hjälpa till.
Inte bra nog
Vid ankomsten till Tumba konstaterade Erasmus Mulder att de anläggningar som Joakim Teuchler så stolt visade upp inte var så bra som han önskade. Relationen mellan Teuchler och Mulder blev därefter så ansträngd att Riksbankens styrelse såg sig nödgad att anlita en annan platschef, Peter Momma, som dessutom hade holländskt påbrå.
Till en början arbetade sexton personer direkt med papperstillverkning. Det ökade till tjugoåtta inom några år. Dessa arbetare hade familjer och därtill fanns torpare, arrendatorer och flera andra på området. År 1759 inrättade bruket ett marketenteri som förestods av fru Christina Östberg. Hon fick i uppgift att hålla de ogifta arbetarna med mat, sälja matvaror till bruksfolket, tvätta och vårda sjuka vid behov. Och laga en bra middag för Riksbanksledamöterna om de kom på besök.
I och med det inleddes en lång period av gott samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare, om än till en större kostnad än vad Riksbanksstyrelsen hade önskat. Holländarna visste vad de var värda och Momma ville hålla dem på gott humör. Pappersbruket levererade fullgott sedelpapper men med förlust.
Hot om privatisering
Redan på 1760-talet gick verksamheten dåligt ekonomiskt. Det var dessutom kristider och hög inflation. Krisen tvingade bruket att tillhandahålla arbetarna med matvaror för ett rabatterat pris och Riksbanksstyrelsen funderade på att privatisera pappersbruket. Det som talade mot en privatisering, som också Peter Momma underströk, var att säkerheten skulle förloras. En privat ägare skulle kunna flytta eller ta med sig kunskapen till ett annat land. Och en privat ägare kanske skulle falla för frestelsen att tillverka egna sedlar. Bruket förblev statligt.
