Vägen till Konsum

Hur kom maten hit?

Redan 1762 funderade bruksledningen över hur brukets alla hushåll skulle få livsmedel till bra priser.

Förvaltaren Peter Momma såg därför till att bruket betalade hökare (handlare) i Stockholm för varor som de anställda kunde hämta ut en gång om året. Det var t.ex. smör, s.k. saltgrönt oxkött, fläsk, sill, strömming, salt, ost, fisk och humle. Råg, korn, malt, vete och ärter kunde de hämta i bruksmagasinet. Skulden drogs sedan av på lönen.

Vid mitten av 1800-talet ordnade förvaltaren Jonas Bagge att varor köptes in och såldes i en liten butik på bruket.

Konsumbutiken

År 1887 tog förvaltaren Johan Theodor Fiebelkorn initiativ till att Riksbankens Pappersbruks Konsumtionsförening bildades av brukets anställda. Föreningen skulle köpa in och sälja "de mest behövliga handelsartiklar, som i ett hushåll förekomma".

Endast anställda vid bruket fick handla i butiken, som låg i Klockhuset. Till en början var den öppen några timmar ett par dagar i veckan.

En normal arbetarlön på 1890-talet var 400–500 kronor per år plus fri ved, säd och malt. Hushållen höll ännu med egna höns och grisar och hade sina grönsakstäppor.

Butiken sålde tillbehör till självhushållet, t.ex. grovt salt och korngryn till egen korv under slaktsäsongen. Det skulle vara nyttiga varor. Fiebelkorn såg helst att butiken inte sålde snus, cigarrer och karameller

Brukets konsumbutik var en av landets första. För en avgift på 10 kronor blev man medlem och kunde få återbäring. År 1898 bestod föreningen av ett sjuttiotal familjer, som skötte verksamheten på sin fritid.

Först 1929 anställdes en föreståndare. År 1951 övergick butiken till Tumba konsumtionsförening.