Flores pretiosi - blommor av värde

Materialet i verken är samma bomullsmassa som används för tillverkningen av sedelpapper på Tumba bruk.

Cecilia Levys blomsterskulpturer fångar naturens tidlöshet och ställer frågan: går naturens värde verkligen att mäta i pengar? Är det själva pappret, naturen som det kommer ifrån, eller det som trycks på papperet som skapar värdet.

Under mina experiment med handgjort papper började jag reflektera över vad vi ser som värdefullt.

Om konstnären

Cecilia Levy började arbeta tredimensionellt med papper och papier maché år 2009. Hon är utbildad grafisk formgivare och bokbindare och har ställt ut både i Sverige och internationellt. Hennes verk finns representerade i privata och offentliga samlingar, bland annat hos Nationalmuseum och Statens Konstråd. År 2020 nominerades hennes verk In Fusion – Contemplation Pieces till Sveriges designutmärkelse, Design S.

Under våren 2024 genomförde Levy ett artist residence på Tumba bruksmuseum, som resulterade i åtta nyproducerande verk, vilka nu visas för allmänheten i utställningen Flores pretiosi.

Det känns extra spännande att grunden till skulpturerna är det handgjorda papper som Cecilia skapade under sin artist residence här på museet i våras.

Cecilia Levy, om arbetsprocessen:

Som papperskonstnär använder jag främst gamla böcker som material. Böckerna får jag av vänner och bekanta eller hittar på loppis. Papperskvaliteten är central och synliga spår efter tidens gång är intressanta. Verken i den här utställningen är från början mina egenformade handgjorda papper. Under ett konstnärligt residens på Tumba bruksmuseum våren 2024 fick jag arbeta självständigt i handpappersverkstaden. Men det var svårare än jag väntat mig. Arbetet vid kypen måste ske med lugna rörelser, metodiskt, och fokuserat.

Att tillverka handgjort papper tar tid och arbetet kan inte forceras. De repetitiva rörelserna och att försöka förstå med händerna - eller egentligen med hela kroppen - hur jag måste gå tillväga för att få till ett bra slutresultat. Hur lite formen egentligen behöver röras och vinklas för att pappersmassan ska fördelas jämnt över det finmaskiga nätet, hur mycket vatten som behöver rinna av, hur man fördelar kroppsvikten från sida till sida när arket guskas av på torkfilten. För varje nytt ark försökte jag kalibrera min teknik, men att lära sig ett nytt hantverk tar mycket lång tid. Ett mindre lyckorus erfor jag dock de enstaka gånger jag fick till ett helt slätt och lagom tjockt ark. Väl tillbaka i ateljén började jag experimentera med mina handgjorda pressade ark och den papier machéteknik jag vanligen arbetar i.

Att arbeta med handgjort papper påminner mycket om bokpapper, båda reagerar på fukten i klistret genom att svälla, och drar ihop sig när de torkar. Bokpapper består av trämassa, bomullslinters i de handgjorda arken består av textilfibrer. Den största skillnaden är att handgjort papper krymper något vid torkning. Torkar det plant blir det slätt, torkar det utan underlag drar det ihop sig, vilket resulterar i en grövre ytstruktur. De torra arken har också en lite segare konsistens, de är inte helt lätta att riva. I vått tillstånd är bomullspappret smidigt men skört att arbeta med, det bryts lätt av. I torrt tillstånd blir det starkt och flexibelt.