Museet om Sveriges sedelpapper

Det blev dock uppenbart att de svenska pappersmästarna kunde göra dugligt papper för böcker, men inte för sedlar. Riksbankens styrelse tog därför beslut att försöka locka någon holländsk pappersmästare att flytta till Tumba, vilket var lättare beslutat än effektuerat. De holländska myndigheterna ville under inga omständigheter att kunskapen om papperstillverkning skulle komma utlandet till godo. Till slut, efter förhandlingar genom diskreta agenter, kunde två bröder övertalas att flytta: Jan och Erasmus Mulder.

Dessvärre kom Jan Mulder att tala litet för öppet om sina flyttplaner, vilket gjorde att han blev fängslad. Efter en kort period i fängelse avled han. Kvar fanns Erasmus Mulder med fru och de kunde på hemliga vägar föras till Sverige. En tredje broder, Caspar Mulder, tog sig några år senare till Sverige för att hjälpa till.

Inte bra nog

Vid ankomsten till Tumba konstaterade Erasmus Mulder att de anläggningar som Joakim Teuchler så stolt visade upp inte var så bra som han önskade. Relationen mellan Teuchler och Mulder blev därefter så ansträngd att Riksbankens styrelse såg sig nödgad att anlita en annan platschef, Peter Momma, som dessutom hade holländskt påbrå.

Till en början arbetade sexton personer direkt med papperstillverkning. Det ökade till tjugoåtta inom några år. Dessa arbetare hade familjer och därtill fanns torpare, arrendatorer och flera andra på området. År 1759 inrättade bruket ett marketenteri som förestods av fru Christina Östberg. Hon fick i uppgift att hålla de ogifta arbetarna med mat, sälja matvaror till bruksfolket, tvätta och vårda sjuka vid behov. Och laga en bra middag för Riksbanksledamöterna om de kom på besök.

I och med det inleddes en lång period av gott samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare, om än till en större kostnad än vad Riksbanksstyrelsen hade önskat. Holländarna visste vad de var värda och Momma ville hålla dem på gott humör. Pappersbruket levererade fullgott sedelpapper men med förlust.

Hot om privatisering

Redan på 1760-talet gick verksamheten dåligt ekonomiskt. Det var dessutom kristider och hög inflation. Krisen tvingade bruket att tillhandahålla arbetarna med matvaror för ett rabatterat pris och Riksbanksstyrelsen funderade på att privatisera pappersbruket. Det som talade mot en privatisering, som också Peter Momma underströk, var att säkerheten skulle förloras. En privat ägare skulle kunna flytta eller ta med sig kunskapen till ett annat land. Och en privat ägare kanske skulle falla för frestelsen att tillverka egna sedlar. Bruket förblev statligt.

Ett rejält slag för brukets tillverkning var att gamla bruksbyggnaden brann ner 1829. Två kvinnor som hade gått ut för att hämta vatten vid fyratiden på morgonen såg eldslågor från husets vind. Inga släckningsförsök visade sig vara nog. Hela huset brann ned men ingen skadades.

Bruket reste sig igen från förödelsen. Ett nytt pappersbruk följdes av nya arbetarbostäder och en viss modernisering av det snart femtioåriga bruket.

Nya sedlar i bruk

Den stora förvandlingen i tillverkningen skedde på 1830-talet. Dels berodde det på tvivel kring de svenska sedlarnas säkerhet, dels på att landets privatbanker fick sedelutgivningsrätt 1831. Tanken med att sprida sedelutgivningen var att frigöra svensk handel från allt för hämmande statlig inverkan, vilket låg i linje med samtidens önskan att förändra det urgamla och stelbenta ståndssamhället. Det var som flest 26 banker som gav ut sedlar.

Sedlarnas säkerhet var enkel att identifiera: de var lätta att kopiera. Vissa utländska banker hade såväl tunnare och bättre, som färgat papper. Och mer komplicerade tryck. Svårigheten bestod i att skapa något liknande. Arbetschefen Jonas Bagge och professorn i kemisk teknologi Joakim Åkerman tog sig an att tillverka en ny sorts papper med tre lager, där det mellersta lagret var färgat.

Processen var komplicerad och tidskrävande, men resultatet blev till sist bra. Varje valör fick sin enskilda färg, vilket ökade säkerheten. Dessutom beslutade Riksbanksstyrelsen att en eller flera av bankens tjänstemän skulle vara närvarande vid tillverkningen för att ge full säkerhet. Sedlarna kom i bruk 1836. Sedlarnas färger gav dem olika smeknamn, som kanariefågeln till exempel.

Förfalskare

Säkerheten till trots, fanns det de som försökte sig på att förfalska de nya sedlarna. Ett exempel var västgötaknallen Jacobsson och kantorn vid Sabbatsberg Alfred Adler som förfalskade en 100-Riksdalerssedel. Den var bjärt gul till färgen och kallades i folkmun för en gulfink. Adlers och Jacobssons förfalskning upptäcktes på grund av att Jacobsson efter någon vecka frågade bodbetjänten som tagit emot sedeln om han upptäckt förfalskningen än. (Se Malmö Allehanda 29 november 1837.)

Lönsamheten i fråga

Den nya tidens sedlar krävde mer vatten, vilket gjorde att vattentillförseln förbättrades med nya rännor och vattencisterner. Det verkade som den nya tidens pappersbruk höll på att blomstra. Men små orosmoln fanns på horisonten: bruket gick fortfarande med förlust och frihandelns förespråkare ville se en privatisering av bruket.

Argumenten för en privatisering var att andra länders riksbanker sällan hade eget bruk och att privata bruk kunde göra minst lika bra papper för en långt mindre summa. Argumenten mot en privatisering var att bruket knappast kunde säljas med vinst, att säkerheten gick förlorad samt att brukets övriga papperstillverkning för staten då skulle utebli. Eftersom Riksbankens styrelse var stark, och för att en av ivrarna för privatisering var den tidigare avskedade förvaltaren av Tumba pappersbruk Per Ambjörn Sparre, kvarstod bruket i statlig ägo.

På rätt spår

De moderna tiderna drog in 1860 då Tumba fick en järnvägsstation på linjen Stockholm-Södertälje. Året därpå installerade bruket ett eget gasverk för att dra in gasljus i brukslokalerna. Bättre ljus var nödvändigt, eftersom man hade märkt att fler pappersark makulerades efter kvällsarbete eller arbete under de mörka vintermånaderna. Och så fick arbetarna tio timmars arbetsdag år 1872.

År 1897 beslutade riksdagen att Riksbanken skulle ha monopol på sedelutgivningen. Privatbankernas sedelutgivning tog slut 1904, i början av demokratins och revolutionernas tid.

Bild, vänster: Smedjebackens järnväg, Ludvika, 1860. Järnvägsmuseet. Ovan, höger: Tumba järnvägsstation, 1865. Nedan, höger: Tumba station kring år 1900. (Public Domain).

Fiebelkorn var starkt konservativ och motsatte sig större förändringar i såväl arbetssätt som arbetsrätt. Trots, eller på grund av, detta förbättrade bruket kvalitén på pappret under Fiebelkorns tid.

Större förbättringar av bruket, arbetet och förhållandena i stort kom med efterträdaren Johannes Vestergren: nya arbetarbostäder, nya bruksbyggnader, elektriskt ljus och även en bestämmelse om sex dagars semester för alla arbetare. År 1919 infördes åttatimmarsdagar vid bruket. Och 1925 ersatte en lastbil de gamla oxarna för att forsla lumpen. Expansionstakten gjorde att det kring 1930 fanns drygt 100 arbetare på bruket och därtill ett sjuttiotal lärlingar och kvinnliga arbetare.

Hantverket ifrågasätts

Framstegen var tydliga. Så även den aldrig upphörande frågan om brukets lönsamhet. Tumbas sedelpapper var betydligt dyrare än utländska motsvarigheter. En av anledningarna var att pappret huvudsakligen tillverkades på samma sätt som på 1700-talet, för hand.

Riksbankens revisorer betonade 1934 att bruket måste skaffa en pappersmaskin för att få ner kostnaderna. Revisorerna skickade en kopia av utlåtandet till riksdagen, vilket fick Riksbanken att agera snabbare än vanligt. Fem år senare kunde den första maskinen installeras.

Ingenjörer och montörer från Tyskland kom till Sverige i augusti 1939 för att montera pappersmaskinen från bolaget Escher Wyss. De hann knappt bli klara förrän Andra världskriget bröt ut och de var tvungna att återvända till hemlandet för att kriga. År 1940 kom de första svensktillverkade maskingjorda sedlarna ut, en tiokronorssedel.

Omvandla och utveckla för lönsamheten

Omvandlingen av bruket skedde samtidigt med att många av pappersmakarna gick i pension och ersattes av yngre, industriutbildade arbetare. Och nu fanns det hopp, efter snart två hundra år, att Tumba pappersbruk skulle gå med vinst.

År 1944 inleds också tillverkning av papper avsett för den civila marknaden. Fram tills nu hade bruket mer eller mindre uteslutande tillverkat papper för statens räkning, med vissa undantag för exempelvis sedelpapperstillverkning avsett för privata bankers sedlar, papper avsett för aktiebrev och motsvarande. Nu tillverkade man för första gången sådant som brevpapper, skrivpapper och finare konstnärspapper. Syftet var att bättre nyttja kapaciteten hos pappersmaskinen då sedelpappersbeställningarna var skiftande i högsta grad.

Bruket brottades även fortsättningsvis med omständlig administration och dålig lönsamhet, så pass att det vid flera tillfällen höjdes röster om att lägga ned tillverkningen. Både internt och i det offentliga debatterades kring brukets framtid. En idé som framfördes var att köpa in ytterligare en pappersmaskin för att öka kapaciteten, och därmed lönsamheten. Den i och för sig goda idén att tillverka papper för den civila marknaden drogs även med bekymret att det ibland blev leveransproblem. Så fort det kom en beställning på sedelpapper gick den före alla annan tillverkning, vilket inte var till fördel för Tumba bruks rykte. En civil beställare kunde plötsligt få vänta många veckor på sitt papper.

År 1961 påpekade Riksdagens revisorer också att, trots en viss effektivitetsförbättring, det svenska sedelpapperet var tre gånger dyrare än motsvarande papper från exempelvis England och Frankrike. År 1960 var kilopriset 24,40 kr/kg för papper tillverkat i Tumba jämfört ca 8 kr/kg för engelskt och franskt sedelpapper.

Det svenska blir utländskt

1950- och 1960-talets diskussioner utmynnade till slut i att en ny och större pappersmaskin införskaffades samtidigt som sedeltryckeriet flyttades ut från centrala Stockholm till Tumba. Genom samlokaliseringen av de båda verksamheterna förväntades administrationen bli enklare och effektiviteten större. Den hett efterlängtade lönsamheten kanske ändå skulle kunna uppnås till slut? De första sedlar som helt och hållet tillverkats från ax till limpa i Tumba var 1000-kronor utgivna 1971.

När Sverige gick med i EU innebar detta en ny verklighet för Tumba bruk och Sveriges Riksbank. Sannolikheten att Sverige också skulle delta fullt ut i den kommande valutaunionen var stor, och under alla förhållande förändrades Riksbankens roll. I slutet av 1990-talet fattades beslutet att sälja både myntverket i Eskilstuna och pappersbruk och tryckeriet i Tumba. Förutom att Riksbankens självständighet ökade så konstaterades att banken inte skulle syssla med egen tillverkning av pengar, bara se till att pengarna var säkra och i övrigt god kvalitet.

Det blev Finska myntverket som köpte myntverket i Eskilstuna 2002 (lades ned 2011). Tumba Bruk köptes av Crane, en amerikansk familjefirma som varit verksam i USA under mycket lång tid. Crane hade god kunskap om sedelpapperstillverkning men saknade vissa kunskaper inom tryckeriområdet, vilket köpet av Tumba bruk kunde råda bot på. Därigenom hoppades företaget öka sin konkurrenskraft på den globala marknaden.

I början endast några få rum

Under början av 1960-talet uppkom tanken på att skapa ett museum på bruket. Ingenjör Harry Ericsson var drivande, och alla gamla föremål som hittills samlats in och förvarats på Klockhusets vind flyttades till Kölnan. Tumba Bruks museum kunde så slå upp portarna för allmänheten 1968.

I samband med försäljningen av Tumba Bruk till Crane överläts de kulturhistoriska byggnaderna och marken till Statens fastighetsverk. För att ta hand om de museala samlingarna och finansiering av visningsverksamheten bildades Stiftelsen Tumba Bruk 2004. Dessförinnan hade medarbetare från Kungl. Myntkabinettet (idag Ekonomiska museet) på uppdrag av Riksbanken hjälpt till med inventering av samlingarna och övriga kulturhistoriskt intressanta föremål som fanns i fabriks- och kontorslokaler - och som inte ingick i själva försäljningen till Crane AB.

Småningom ställdes frågan till Kungl. Myntkabinettet om inte det fanns intresse att driva vidare en verksamhet i Tumba? Stiftelsen själv hade ingen sådan erfarenhet eller personal för ändamålet.

Förutom Kölnan som fungerat som museum sedan 1968 tillkom ytterligare två byggnader, Oxhuset och Röda magasinet. Utrymmet behövdes för att bedriva professionell museiverksamhet på ett modernt sätt. Bland annat behövde museet inrätta ett eget café då det inte längre fanns möjlighet att beställa fika för grupper i brukets personalmatsal.

Det nya museet öppnade den 4 juni 2005, med utökade öppettider och flera nya basutställningar.

En av de mest förvirrande händelserna vad gäller verksamheten att tillverka sedelpapper och trycka sedlar i Tumba ägde rum med början i december 2017. Då kom nyheten att Crane Co (ett globalt bolag med verksamhet inom tillverkning av en lång rad högteknologiska industriprodukter) skrivit på ett köpeavtal där de förvärvar Crane Currency från riskkapitalbolaget Lindsay Goldberg, medlemmar i familjen Crane och övriga aktieägare för sammanlagt 800 miljoner US-dollar.

Ett av områdena som Crane Co redan var verksamma inom var tillverkning av teknisk apparatur inom betalningsområdet, som till exempel utrustning för sedel- och mynträkning. Trots namnlikheten på de båda bolagen fanns före uppköpet inget samband dem emellan. Försäljningen genomfördes och avslutades under 2018.

I maj 2018 beslöt Crane Currency att lägga ned sedeltryckeriet vid årsskiftet 2018/2019. Trots stora insatser för att öka effektiviteten befanns utsikterna att framgångsrikt konkurrera som små, och alla nya beställningar har därefter gått till tryckeriet på Malta.

För Sveriges Riksbank innebar detta att banken fick se sig om efter någon annan som kunde trycka svenska sedlar. Dessa måste nämligen tryckas antingen i norra eller mellersta Europa, och därmed var det aldrig något alternativ att låta trycka svenska sedlar på Malta. Upphandlingen att trycka svenska sedlar vanns av det brittiska bolaget De La Rue.

Med början i beslutet att lägga ned tillverkningen av papper för den civila marknaden, och sedan beslutet att lägga ned sedeltryckeriet, kan man säga att verksamheten är tillbaka på samma ruta som i januari år 1759 då det första sedelpapperet godkändes.

Nu som då tillverkas endast sedelpapper i Tumba.