Spruthuset – brandstationen

Under Tumba bruks första tid fick arbetarna turas om att dela på brandvakten. Det måste ha upplevts som en börda att påbörja några timmars vakttjänst efter tolv timmars arbete i bruket. År 1804 organiserade kontorsskrivare Lundroth en särskild vaktstyrka på bruket, två man stark. De delade upp dygnet i två tolvtimmarsskift med vaktombyte vid middag och midnatt.

Vakterna patrullerade området och markera sin närvaro vid vissa bestämda platser genom att blåsa i lur, precis som stadsvakterna brukade göra. Vakterna hade också i uppgift att väcka personalen med klockringning, och om nödvändigt gå in till dem som inte vaknade. Att brandvakterna behövdes, visade sig 1829 då gamla pappersbruket började brinna. Branden upptäcktes förvisso av en händelse och byggnaden brann ner trots tidiga insatser för att släcka.

Brandvakterna avskaffades först 1915 till förmån för ett modernare brandförsvar. År 1924 stod spruthuset färdigt, brukets ”brandstation”. Där förvarades motorbrandsprutan och senare en brandbil.

Modellerna är i stort sett identiska, och den största skillnaden är vattentankens volym. Den här typen av brandbil byggdes oftast med en vattentank som rymde ca 800 liter vatten, men just den här bilen har en dubbelt så stor tank då den var beställd av brandförsvaret i Österhaninge.

Stora skogsområden kunde innebära att det var långt till lämplig vattenförsörjning, och ju mer vatten man kunde ha med sig desto bättre. Generellt räknade man annars med att det medhavda vattnet endast skulle räcka några minuter, avsett att få i gång brandbekämpningen så fort som möjligt. Om det inte fanns vatten på plats var det sannolikt lönlöst att ens försöka släcka branden.